Det var nästan lika lätt att älska Baxter Dury som det var att älska hans far, och paradoxalt nog delvis av samma skäl. På sin London-pärla till debut i början av årtusendet, med en smart balans av stadens poptradition och modernitet, stod han så stadigt på egna ben att vi för en gångs skull kunde resonera om ett musikerbarns musik utan att nämna hans genetik.
Karriärmässigt var det inte lika smart, så när hans tredje album nu till sist når oss har Baxter Dury tagit den enklaste vägen. Han har reducerat sig själv till en urvattnad fortsättning på Ian Durys rhythm’n’blues-möter-punk-möter-music-hall, i halvfalsett och med utpräglad Londondialekt. Charmen som lyser igenom till exempel i Isabel är lånad från hans far, och lika paradoxalt innebär närmandet till pappas uttryck att Baxter Dury ger upp den integritet som tidigare var det positiva arvet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
