Den australienska duon bestående av Stefan Blair och Liam Parson har meddelat att detta sjunde album – mindre än ett år efter deras förra ambitiösa men ambivalenta dubbelalbum – blir deras sista. Efter den uppmärksamhet de väckt under 2024, också som Waxahatchees förband i USA, är det beskedet en besvikelse inte bara för undertecknad utan också för många fler som just upptäckt deras genomarbetat spännande och dynamiska alternativa softrock.
Men redan med förra albumet var de tydliga med att det här kanske inte var vad de ville fortsätta med i ytterligare tio år. Den utbrändhet de berättar om har satt spår också i texternas ibland cyniska karaktär, som i inledande Baby Steps där de gräver ner sig i klimatförändringar, auktoritär politisk utveckling och AI-risker (till exempel nygjorda The Beatleslåtar) till alltmer ökande ljudlig stress. För de har bibehållit sin krävande arbetsprocess med omfattande pålägg och bearbetningar, här också med distinkt blås där det är lämpligt.
Uppfinningsrikedomen är stor men aldrig påträngande, och inte bara i Grateful Dead låter de som ett mer minimalistiskt The National. Soft Rock Band slutligen är en åtta minuter långt självanalytiskt klimax, där Stefan Blair till slut uppgivet suckar att ”I think once I was a singer in a soft rock band”. Låt oss ändå hoppas att det är en kvardröjande tillvaro och att Good Morning fortsätter göra album som likt det här är senkomna utmanare på årsbästalistor.
