”I’m just as good as I used to be, and boy was I real good”. Den sortens kaxiga uttalanden, här som refräng i den inledande programförklaringen, är just vad man kan förvänta sig från en åldrande brittisk rocker som närmare 40 år in i karriären inte längre kan stolstera med artistnamnet ”Kid” men är kvar i sitt eviga uttryck.
Men Duncan Reid har fog för sitt påstående, och det betyder att den som njutit The Boys vet precis vad man kan vänta sig av hans helt okomplicerade andra soloalbum. Det är gatsmart goodtime-rock’n’roll och rättframt punkig powerpop. Det är vässade gitarrer och vänliga melodier. Det är lyriska vardagsbetraktelser toppade med ett slumming-vykort från Rio. Framför allt är det ett strålande humör som är omöjligt att undgå att smittas av.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
