Det brukar vara ambientmusik som beskrivs som bländande vacker och atmosfärisk. För att musik ska benämnas stämningsskapande brukar det krävas konturlöshet, och det måste vara instrumentalt. Loney Dears sjunde album har tydlig struktur och ofta markerad rytm, och förutom Emil Svanängens egen sång, allra vackrast i hudlös falsett, hörs också Malin Ståhlberg. Ändå är det just med sådana ord som nödvändigt måste användas – atmosfär och stämning – för att fånga skönheten i hur hans vemodiga melodier iklädda kyrkorglar och ambitiösa orkesterarrangemang lägger sig till rätta som fuktiga gulnade löv i solskenet vid Råstasjön.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
