Halvvägs genom Chrome växlar Ty Segall in på Redd Kross spår och brakar loss i Everything You’ve Beens furiöst punkiga powerpop. Den tvåminutersurladdningen, där kraften och attacken är mycket viktigare än finessen och nyansen, är förlösande och ger mersmak hos både lyssnaren och Ty Segall, som strax därpå fortsätter i lika rasande tempo och mangel, först i Separation och sedan i den fem minuter långa Motörhead-urladdningen till titelspår.
Där finns visserligen drag av hans mer karaktäristiska psychrockiga garagerockdimensioner också, de som precis som hans hemsnickrade groove och 70-talshårdrockiga riffester för tvillinggitarrer präglar första halvan av Ty Segalls 114:e album (plus eller minus 10–15 skivor). Inspelat live och utan pålägg med hans hypertighta band, där profiler som Mikal Cronin och Emmett Kelly trängs, finns det, som när Ty Segall är som bäst, utrymme för utsökta melodier, hoptrasslade sologitarrer och svår fuzzbas, bäst speglat i växlingen mellan konfrontation och melodi i Running To Nowhere, som inte bara är albumets bästa spår utan en av topparna i Ty Segalls väldiga katalog.
