När Bobby Bare Jr släppte sin debut gjorde vi en stor poäng av att han var son till den smarta och fyndiga countrysångaren Bobby Bare, och att han först hörts sjunga duett med pappa på Daddy What If redan som femåring.
När det nu blivit dags för pappa att försöka sig på en comeback efter mer än 20 års frånvaro är rollerna ombytta. Plötsligt får pappa finna sig i att kallas Sr i annonserna, och lillgrabbens hjälp som producent, tillsammans med Lambchops Mark Nevers, är skivans främsta försäljningsargument.
Förvirringen får dock ses som tillfällig, för med all sannolikhet är det här den äldre generationen Bares sista skiva, vare sig gubben får ha hälsan eller inte. Bara ett spår kommer i närheten av hans sjuttiotalssamarbeten med Shel Silverstein, och det är symptomatiskt nog en cover av samma låtskrivares The Ballad of Lucy Jordan, skriven för Dr Hook i början av 70-talet.
Utan idéer och utan ambitioner proppar han i övrigt sin comeback full av oinspirerade pianobar-versioner av evergreens som Love letters in the sand. Allra värst är Fred Neils Everybody’s talkin’, som sjungs med en timing som avslöjar att Bobby Bare antingen aldrig hört originalet eller är senil. All veterancountry kan inte vara av Johnny Cashs American Recordings-klass. Men nån jävla klass måste den ändå ha.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
