I tider där fackföreningen för sorgsna singer-songwriters snart är lika stor som Kommunal, sällar sig Damien Jurado efter flera års genrehoppande till skaran. Förra årets americana har till stora delar rensats bort, liksom tidigare års folk och kraftfulla rock. Men hans vacklande fascinerande röst finns kvar, och likaså hans vackra sånger och träffsäkra lyrik. A Jealous Heart Is A Heavy Heart och Rosie Thomas-duetten Lottery kombinerar oändlig sorg med lika stor skönhet.
Det är moll, surrande cellos, övergivet klagande pianon och mungiporna neråt rakt igenom. Folk dör till höger och vänster och ihjälskjutningarna är rutinmässiga. Men trots att On My Way to Absence är fylld av såna sånger är det ändå inte musik att deppa ihop till. I Big Decisions Jim O’Rourke-arkitektur anar vi en gnutta optimism, ”Got a lot of problems, think I’ll work it out”, och även i det mest ödesmättade finns små stänk av humor. Lion Tamer har samma sorts muntert skeva popskepnad som Stephen Malkmus fyllde sin solodebut med, men nog fan ser Damien Jurado även i såna ögonblick till att lägga en pistol i textens byrålåda, för säkerhets skull.
Konsumenten måste ställa sig frågan varför man ska välja Damien Jurado framför mästare som Christian Kjellvander eller Richard Buckner. Svaret är att det ska man inte. Har man redan valt dem är nästa självklara val dock Damien Jurado, för egensinnet och detaljerna, och framför allt för hans bottenlösa källa av spröda popmelodier klädda i täta sorgflor.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
