Henrik Eksvärd tar avstamp i det tidiga 70-talets Bowie och Lou Reed för att förverkliga sin ambition att ”göra bubbelgummusik med budskap”, och istället för begärets dunkla mål behandlar alltså hans storslagna och smarta synthpop med extra allt ett hårdnande samhällsklimat.
Utspelet är utstuderat teatraliskt och vasst, och Ms. Henriks låtar har motsvarande skärpa med en ständigt närvarande hitpotential. Get The Hate är med sin codreggaebotten en given singel, och med nyfikna och modernt påhittiga arr som sneglar åt Pet Shop Boys i Blessed Are the Bald Men och åt Mark Ronson i Like Lovers Do borde det här kunna göra rejäla avtryck.
Som extra bonus unnar sig Ms. Henrik dessutom ett djupt nördigt refererande till obskyra detaljer som annars enbart musikskribenter som undertecknad brukar excellera i. Omnämnanden av Jeffrey Lee Pierce, Steve Albini och i When Mike Watt Lost D. Boon en hel låt om att din down inte är något i jämförelse mellan Minutemens tragiska slut skvallrar om att Ms. Henrik har en underliggande passion för avsevärt mer slamriga uttryck. Men just nu är vi mer än nöjda med det vi får.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
