Beroende på övertygelse är Rufus Wainwrights gärning – att föra in musikalens såväl storslagna som banala dimensioner i popmusiken – en välsignelse eller en förbannelse. En annan församling bedriver ett lika intensivt missionsarbete för fantasyfixerat progressivt 70-talsflum. Midlake ser det som sin mission att förena de båda riktningarna, och redan har de byggt en egen församling hemma i LA. Kring storslagna episkt berättande pianoballader dansar de med fjärilar i håret och flöjter i truten, och sjunger sånger om jättar och om att med banditers hjälp återvända till ett ickematerialistiskt naturliv.
Men även den som varken går igång på Dunderklumpen eller musikaler kan lätt hitta orsaker att lyssna på Midlake. Musikalisk snuddar Midlake vid Flaming Lips, och Tim Smiths vekt glidande röst påminner väldigt mycket om Ron Sexsmith. Varierande tempon, tjocka lager av vokalstämmor och ibland nästan powerpopigt kaxiga gitarrer bidrar till stor dynamik. Suggestiva Young Bride kombinerar upptempo med baklängesljud och fiolsolo, och hade varit en hit i en Jethro Tull-värld befolkad av människor med expanderande medvetanden.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
