”No it will not be me, Rufus the Baptist I will be. No I won’t be The One Baptized in cum.” I sitt – och framöver många andras – anthem Gay Messiah försöker Rufus Wainwright tona ner sin egen betydelse. Och kanske är han bara föregångaren till Antony Johnson, divornas storartade operettcrescendo på Old Whore’s Diet tyder på en sådan biblisk relation.
Men Rufus Wainwright är så mycket mer än en gay-kämpe, och han är mer än värdig att knyta upp Anthonys sadelremmar. Han är ett av ytterst få musikerbarn som är större, både försäljningsmässigt och musikaliskt, än sina föräldrar tillsammans.
Framför allt är han en Sångare med stort S, i kontrast till bara en popsångare med litet p. Ingen annan skulle ro iland en Jeff Buckley-hyllning i en sådan bräcklig farkost som Memphis Skyline, och med samma skörhet och skönhet ger han sig i kast med operetter, musikalstycken, pianoballader, orkestrerade mellanösternstycken på latin och vackra små popsånger.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
