Nästa band i tidvattenvågen av svensk garagerock är unga och stilmedvetna De Stijl. De är lika noggranna i sitt val av kläder som i varifrån de stjäl bandnamn – en holländsk konstnärsgrupp som även White Stripes lånat både skivtitel och estetik ifrån – och musikaliska influenser. De Stijl namedroppar gärna Buzzcocks, och lånar till och med låttiteln Boredomför ett tonårsanthem med den lysande refrängen ”I’m not growing up, I’m just growing bored”.
I den andan är det förstås rätt att hasta fram ett debutalbum som är extremt kaxigt men lika ofärdigt. I sina bästa stunder står De Stijl för precis den skräniga pop som de tidiga brittiska punkbanden fick fram när de försökte planka Small Faces, men ofta är det istället anonymt, och som sämst, på Date Times, är de farligt nära Spinal Taps modsparodi Gimmie Some Money. Det var väl inte meningen?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
