Att Billy Corgan har en speciell talang har han visat många gånger, både i Smashing Pumpkins och faktiskt i det Zwan han så bittert förbannar idag. Att han har svårt att förvalta den talangen har han visat ännu fler gånger. Därför är det ingen överraskning att hans första soloskiva är så illaluktande. Men likväl är det en besvikelse.
Över ett kallt syntetiskt och ofta sprucket ljud där programmerade rytmer går på tomgång och ödsliga gitarrer ekar över den kala stäppen sjunger Billy Corgan sina sparsmakade texter med så lite artikulation som möjligt. Han försöker inbilla oss att A100 är house (!), och att singeln Walking Shade, skivans enda antydning till låtidé, är en hit. Men han har fel, det är monotoni och amatörgoth, och inget annat.
På slakten av To Love Somebody bjuder han till och med in übergoth-trollet Robert Smith, och tillsammans snor de ihop ett spår som är symptomatiskt för TheFutureEmbrace. Problemet är nämligen inte att det knappt går att identifiera Bee Gees gamla dänga. Problemet är att det knappt går att identifiera att det är en låt överhuvudtaget. Man anar ironiska baktankar, men de är både missriktade och illa genomförda.
Efter en halvtimme sänks tempot, och Billy Corgan rensar bort de värsta gothöverdrifterna. Det blir en aning smakligare, som en hyfsad avec efter en riktigt misslyckad måltid. Men David Bowie, vars Low Billy Corgan anger som utgångspunkt för all bra musik, lär inte bli smickrad över en ”hyllning” som Pretty, pretty STAR. För Billy Corgan själv är TheFutureEmbrace den första skiva han gjort utan att alls snegla på rådande trender. För alla andra är det den första skiva han gjort utan att alls snegla på låtskrivande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
