Det finns människor som inte kan sluta prata om första gången de hörde Jonathan Richman. Om den omedelbara och oförfalskade naiviteten, den nasalt berättande vänligheten, de rättframma melodierna och det sparsmakade kompet. På samma sätt finns människor som får något saligt i blicken när de berättar om hur det kändes när de för första gången lyssnade på The Dream Syndicates The Days of Wine and Roses, och om njutningen när den basala VU-rocken blandades med lågmälda och snirkliga psychedeliska gitarrslingor. Ytterligare andra pratar lika lyriskt om upptäckter av The Feelies eller The Strokes.
Nova Scotia-bandets Nap Eyes tredje album framkallar rimligen just sådana reaktioner av just de skälen hos en ny generation, och nämnda redan saliga lyssnarkategorier ges chansen att än en gång tindra lika lyckligt med ögonen när Nap Eyes förenar allt det nämnda med en tydlig egen identitet. Så sensationellt är det.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
