Han var ett av de unga lejonen, en av de där Bakersfield-utmanarna som på 1980-talet utmanande den gammalkonservativa countryscenen genom att ha lite för mycket honky tonk och rockattityd i sin country, lite för breda brätten på sin Stetson för att skydda mot LA-solskenet, lite för tighta jeans och Cadillac-intresse för att kunna rida på en häst.
Nio år efter sitt senaste album med originalmaterial och nästan fyra decennier efter de första rebelliska åren vill han förmedla samma särlingskänsla, trots att han för länge sedan omfamnats av Nashville-etablissemanget. För det följer han sitt väl inarbetade koncept.
Han ger oss som alltid rockiga trummor och högt tempo i inledande Wide Open Heart. Han ger oss romantiskt tragiska ballader, som vanligt, till exempel den avskalat dramatiska I Spell Love och I’ll Pay the Price som är en vemodig pedal steelballad med hillbillystämmor. Han ger oss som så ofta förut en namnkunnig duett, inte längre med någon av hans inspirationskällor utan med sin etablerade senioritet nu istället med unga efterföljare som Post Malone, som anpassar sig helt till Dwight Yoakams format. Han rundar av rodeon med en cover av något lättigenkänneligt, här The Carter Familys Keep on the Sunny Side med en utstuderat traditionell start och en desto rockigare fortsättning. Precis som han brukat göra på 20 album innan detta.
Dwight Yoakam erbjuder inte minsta lilla överraskning den här gången heller. Men han erbjuder en alldeles utmärkt countryskiva, precis som han brukar, och det är verkligen inte fy skam.
