”Vilse”, sammanfattar Alf sin belägenhet. Efter fyra inledande låtar som tillsammans är den starkaste albumöppningen sedan Moneybrothers Blood Money förlorar han riktningen, och släpper sin luftiga janglepop till förmån för akustisk proggvisa. Då tappar Alf skärpan, och börjar till och med vackla i sin skånska till förmån för platt rikssvenska. Om Alf bara slog ner pålarna i den breda popfåra han finner sig så väl tillrätta i skulle hans fjäderlätta handlag ge honom en plats hos Plura, Winnerbäck och Ljungström på kvarterspuben. Aldrig mer skulle han behöva fråga efter vägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
