Om den som tröstar och vill få oss att tro att ljusare tider är på väg själv är på väg att falla i okontrollerbar gråt – kan man då lita på hans budskap? Ron Sexsmith har aldrig varit någon partykille, men när han på Time Being gräver ner sig i kärlekens och tidens flyktighet faller regnet hårdare än förr och han är sorgsnare än någonsin. Men är det nödvändigt att behärska begrepp som ”dur” och ”munter” om man som Ron Sexsmith hursomhelst skriver så självklara evergreens att Elvis Costello uppgivet försöker skära halsen av sig (men misslyckas, eftersom han till skillnad från Ron Sexsmith som vanligt funderar ut ett alldeles för tillkrånglat sätt)? Ron Sexsmith erbjuder dessutom alltid utrymme att dra efter andan i svårmodet. ”I’ll take you to a place I know, where the cold hearted wind don’t go”, sjunger han, och hans luftighet och värme räddar oss ständigt från desperation.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
