Mot en duk av gitarrplockande och arpeggios tillräckligt vackra för att göra till och med John Fahey stolt sjunger debuterande Fionn Regan likt en nykter variant av sorgligt underskattade I Am Kloot. Små stänk av slagverk, piano och stråkar förfinar, men det är rösten, gitarren och de fina sångerna som gör att man häpnar över Dublintrubadurens talang.
Bland Fionn Regans finstämda och vemodiga vardagsbetraktelser finns också krypande hotfullhet i Hunters Map, förstärkt av en dov cello, och pikaresker. Det är ingen slump att Saul Bellow dyker upp i texten till den nakna Put A Penny in the Slot, där Fionn Regan ber om ursäkt för allt han oförklarligt råkat få med sig hem från sin väns bostad, och lovar skicka tillbaka besticken, bordsduken, konjaksskvätten och boken om döda presidenter.
”Ett gammalt huvud på unga axlar och samtidigt ett ungt huvud på gamla axlar”. Så beskriver Fionn Regan sig själv, och det är på pricken. Tradition och nytänkande i en smått fantastisk kombination gör en visdebut nästan lika självlysande som en gång Leonard Cohens. Allt tyder på att vi har med en större talang att göra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
