Det finns referenser som aldrig går ur tiden eller blir omoderna, och brittiske Sam Stacpoole bär sin Jonathan Richman-passion med stolthet. Det är muntert och vänligt skramligt, och den akustiska gitarren sliter hårt för att hålla jämna steg med den hemkörda disten från en billig elgitarr. Som sig bör i Jonathan Richman-sammanhang är Paranoia en ren Velvet Underground-stöld, men det gör förstås ingenting när humöret är på topp och sångerna minnesvärda.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
