Förra året återförenades The Walkmen, men Hamilton Leithauser låter inte det stå vägen för fortsatta soloskivor. Här väljer han popigare miljöer där han får han större utrymme både för sin djupa baryton och sina falsetttoner. Det utrymmet ser han till använda fullt ut redan i inledande luftiga och smart svängiga Fist of Flowers, och det breda spelutrymmet finns i hela den produktion han ansvarat för tillsammans med sin hustru Anna Stumpf och multibegåvade Aaron Dessner från The National.
Det är konsekvent elegant upptempopopigt, med en optimistisk grundton även i mörkare sammanhang och med frisk variation i instrumentering. I Ocean Roar tar en fin träblåsare sig friheter, medan Knockin’ Heart domineras av kaxiga gitarrer. Burn My Boats finurliga arr rymmer en munter doakörer medan Hamilton Leithauser själv manar på på likt James Murphy brukar i LCD Soundsystem, och i lätta I Was Always Right med västindisk nyans påminner hans sång mer om Randy Newman.
Med samma bredd rör sig texterna från relationsreflektioner av av personlig karaktär till kommentarer om det politiska läget i USA. Titelspåret – som också är skivans mest nyskrivna låt beskriver en tidigare relation med bilden av hur Manhattans Lower East Side är byggt på skräp. Skulle någon sedan uppfatta det som en metafor för den sittande administrationen är Hamilton Leithauser den första att bekräfta riktigheten i den analysen.
This Side of the Island är påhittigt popalbum, som tar omväxlande och äventyrliga utflykter utan att förlora sin riktning. Det räcker långt.
