Popen får han utlopp för i återförenade Blur, så solo har Graham Coxon inte längre några behov av att vara lättillgänglig. Han krånglar runt med skrälliga gitarrer, fritänkande saxofoner, invecklade låtkonstruktioner och de spruckna krautmonotona rytmer som numera är obligatoriska på varje skiva med konstnärliga anspråk. Men riktigt så djup är han inte, och det innebär att även i det mest obändiga skorrandet – till exempel i helgtristess-skildringen Eat + Drink + Pollinate och i synnerhet i What’ll It Take – finns där en smart liten melodislinga dold i alla fall.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
