Ger skivtiteln dig bilden av en förvirrad sökare som efter att ha suttit på alla svar plötsligt börjar tvivla? Föreställer du dig någon som prövar att bo i kollektiv hos radikala IT-miljonärer i Sundbyberg, inklusive obligatoriska genuskurser, innan han tröttnar och flyr till Lappland? I så fall kommer du rätt nära sanningen. Men inte hela sanningen. Efter att ha varit en av chefsideologerna bakom straight edge-rörelsen i Refused har David Sandström tagit krokiga vägar för att hitta sig själv, och häromåret ledde det en förvånande bra temaskiva om hans morfar ur ett regionalpolitiskt Västerbottenperspektiv.
Det är klart att den vägen till slut måste leda tillbaka till livmodern, eller åtminstone till föräldrahemmet, och nu har mamma och pappa producerat och gett ut sonens tredje soloskiva. Men hur osäker David Sandström än är märks det varken i hans stadiga och övertygande röst eller i hans musik, vare sig han vräker på eller är mera finstämd. Däremot är han privat, med rader som ”My maternal grandma, senile dementia, I find it hard to see her, of that I am ashamed”, samtidigt som låtarna alltid rymmer små och stora politiska ställningstaganden.
Kraftfulla Cocaine in Your Cola har metaforer som ”I’ll be the steroids in your cow, I’ll be the dolphins in your tuna”, och den söta popsången Let the Song Begin inleds med en gullig uppmaning att inte glömma kollegieblockets marginaler, som du är fri att använda för dina egna tankar. På skivans bästa spår och rakaste rocklåt The Sixties lyser allvaret igenom humorn, eller om det är tvärtom, i en halsbrytande konspirationsteori. ”The sixties never actually happened/I know ’cause I wasn’t there”. Men det finns ingen anledning att göra sig lustig över David Sandström. Hans musik är betydligt mer spännande än forne kollegan Dennis Lyxséns, och hans förvirring är betydligt mer tänkvärd än hans tvärsäkerhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
