Problemet med den här sortens hyllningar är att de ofta verkar i två riktningar. Det är inte en dag för tidigt att uppmärksamma Olle Ljungström, men alltför många av uttolkarna förminskar snarare än lyfter hans sånger, och då motverkar det uppmärksammandet.
Inte så att Olle Ljungströms sånger inte skulle tåla att kläs av intill bara skinnet, som konceptet är här, tvärtom. Men sångare som Eric Gadd, Emil Jensen och Tomas Andersson Wij stannar just där, och i banala artisters händer blir även Olle Ljungströms sånger banala.
De enda som kryper under huden på låtarna är Andreas Mattson, Di Leva och lite överraskande Bo Sundström, och det räcker inte för att skivan ska fungera som hyllning och än mindre för att locka nya lyssnare till Olle själv. För oss redan frälsta funkar den utmärkt som motivator att plocka fram originalen igen, men där stannar det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
