Inte så att J Mascis skulle vara vilsen på egen hand. Tvärtom, han har fortfarande aldrig gjort ett album sämre än bra. Men det är i den här klassiska Dinosaur Jr-uppställningen han vässar sig som mest. Med Murph och sin älskade/hatade Lou Barlow slipar han fram de vackraste och vemodigaste popmelodierna och dränker dem osentimentalt i den ädla tinnitusfeedback och det mäktiga gitarroväsen han gjort till en egen konstart.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
