Johnny Depp och hans regissör var minst sagt deppiga. ”Hur ska vi för andra gången lura fler än prepubertala nöjefältsentusiaster att det går att göra tjärdoftande underhållning av en trött Disneyworld-attraktion? Vid alla kölhalade gråsuggor! Vi spelar in en skiva med sjörövarsånger. Anfäkta och anamma!”
Idén hamnade i knät på den professionella tributkonstruktören Hal Willner, som inte backat för Disneyhyllningar tidigare, och han samlade ihop sitt sedvanliga gäng inpiskade sötvattenspirater för att sortera bland de 600 visor han hittade i arkiven. ”I think the sailors of the time were dancing with death, and these were their tunes”, är hans programförklaring, men bara undantagsvis låter det så farligt. En vresig Lou Reed, Nick Cave och Lucinda Williams är uppenbar typecasting, liksom en hel drös brittiska folkmusikveteraner med Richard Thompson och Eliza Carthy i utsiktskorgen.
Roligast är, precis som på Hal Willners tidigare projekt, de mer överraskande namnen. Att höra Jarvis Cocker, Rufus Wainwright och Bryan Ferry i duett med Antony skråla sjömansvisor uppbackade av ett gäng fulla matroser är en säregen upplevelse, mer angenäm än man kan tro.
David Thomas med sin mest gälla Pere Ubu-stämma, The Akron/Family och en efterlängtad Mary Margaret O’Hara är också kul, för att inte tala om den hedervärde Loudon Wainwright III med samma Good Ship Venus som Sex Pistols en gång i tiden sammanfattade sin förlisning med. Men 43 rövarhistorier i rad är lika njutbart som att halsa två helor rom, och usla söndagsseglare som Sting och Bono borde kölhalas omedelbart.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
