Att påstå att MGMT är sig lika på sitt tredje album är förstås en paradox, eftersom det unika med MGMT är att de ständigt breder ut sig över hela kartan. Det enda förutsägbara med dem är deras fullständiga oförutsägbarhet, och här blandar de mjuka vänligt psykedeliska ballader där barnröster studsar mot vadderade ljudväggar med taggiga kraututvikningar på tunga modernistiska beats och med abstrakt och dunkel elektronica. Mystery Disease är ett exempel på hur smittsamt, kliande synnerligen svårbehandlat deras uttryck kan vara, och den instrumentala avslutningen An Orphan of Fortune är påfallande influerad av The Residents. En cover av Faine Jades Introspection däremot är utpräglad psykedelisk pop som den lät på när låten skrevs för 45 år sedan.
Men även om MGMT här är mer komplexa och krävande än någonsin är deras musik likafullt omedelbart smart attraktiv, även det mer kommersiellt gångbart än någonsin förr. En paradox, jag sa ju det.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
