För den som redan förändrat västerlandets musikklimat återstår två vägar. Enklast är att luta sig tillbaka och förvalta, och som Beck för evigt vara en blek kopia av sig själv.
Hans kamrat Jack White däremot går i motsatt riktning. Fullständigt ovillig att kompromissa gräver han och Meg oförtrutet vidare, ju lerigare, fulare och skitigare desto bättre. Skulle det vara en väg som skrämmer bort mainstreamfans, then so be it, resonerar The White Stripes, men istället når de bara fler och fler.
Marimbaexperimenten från Get Behind Me Satan är bortrensade, nu gäller gitarr och trummor igen, ibland kompletterade med en orgel, en mariachitrumpet och alldeles för mycket säckpipa (!), skivans enda allvarliga smolk. Rag and Bone, med Jack och Meg som småpratande lumpsamlare är lika mycket ett steg mot den hobo-roll Tom Waits haft ensamrätt på som en programförklaring. ”If there’s things you don’t want, I could use them. Meg could use them. We’ll make something out of ’em.”
Så samlar de bortglömd blues och gammal heavy metal, riff från Jimmy Page, gung från The Faces och oväsen från J Mascis, och gör något alldeles eget av alltihop. Och även om luffarrollen inte känns riktigt trovärdig, Bone Broke är väl inte Jack White riktigt, så kan han fortfarande riffa som om det var enda chansen till det dagliga brödet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
