I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter.
Med Rick Rubins handfasta produktionshandlag åstadkommer de just en sådan blinkning till förr med starka, melodiska och framåtlutade låtar fulla av mäktiga aggressiva riff (i synnerhet i Marchin’ On), av grungehäng och av episka ambitioner i storslagna synthsjok.
Med sina dyrköpta erfarenheter av hur folk tröttnar när man bygger ut till storslagna dubbelalbum skyndar sig bandet igenom åtta koncentrerade låtar. och med en total speltid som är kortare än tiden det tar att läsa albumtiteln ger den rejäl mersmak. Det var det väl få som anade från The Smashing Pumpkins år 2018?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
