Alastair Moock är inget för ett fan av Faith Hill. I hans värld skräller alltid steelgitarrer, saloondörrar slutar aldrig svänga och whiskyn är hemgjord och stavas utan ”e”. När han ligger i rännstenen blir han förstås räddad, badad och nerbäddad av en godhjärtad kvinna, som sedan omedelbart överger honom när han nyktrat till. Han är den ständige förloraren, och hans country luktar starkt av gårdagens fylla och tårar.
Med sprucken och i förtid åldrad midwesternröst startar Alastair Moock i vansinnestempo. My Famous Leaving Song låter som Steve Earle brukade göra innan avgiftningen när han röjde tillsammans med The Pogues, och Death Don’t Have No Mercy låtsas vara en gammal fieldrecording innan ett kraftfullt southernrockband brakar lös för att visa Lynyrd Skynyrd var skåpet ska stå.
Hans små muntra noveltys handlar om saker som tvekan inför valet av religion, så att man inte nekas i dörren till himmelriket när man får facit. I I Got A Friend går han igenom sina vänner och hittar avgörande fel hos var och en. Den ena är en buttermutter, den andre en hypokondriker, den tredje inbillar sig att han tappar håret och den fjärde har för dåligt självförtroende.
Men som det anstår en stor countrysångare har Alastair sin absoluta styrka i det lågmält sorgsna. Red Ribbon Waltz är en duett med Kris Delmhorst och en så sorgset övergiven countryballad att man automatisk börjar svamla om Willie Nelsons och John Prines finaste stunder.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
