Som inför en Nordpolenexpedition har Whyte Seeds förberett sig exemplariskt. De har ingående studerat orgelns roll i garagerocken, med en bunt tidiga Beatles-EP som förlaga har de övat stämsång intill perfektion, de har skaffat rätt rörförstärkare och noggrant studerat Nuggets tidiga disteffekter. Sedan har de övat skalor och tränat enkla effektiva riff till dess att de kunnat dem i sömnen, och naturligtvis har de analyserat framgångsfaktorerna hos moderna framgångsrika upptäcktsresande som The Strokes.
Men när det nu är dags att ge sig av är det något som fattas. Bandet verkar ha lusten och viljan, och struntar i att ta ut den nordliga riktningen. Istället för att ge sig iväg på sin stora expedition joggar Whyte Seeds slött på stället. De har inget att berätta, de trivs bra i sin göteborgska replokal. Istället för det stora äventyret blir det ett par trivsamma och försiktiga utflykter med spårvagnen, som Black Key Song och So Alone, men Whyte Seeds framstår ändå som ett garageband med alla kvaliteter färdigutvecklade, utom egensinne och idérikedom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
