Vem kan klandra saxofonisten Donny McCaslin för att han försöker ta chansen och nå en bredare målgrupp? Det finns en värld av utsvultna Bowie-fans som lystet blockar upp varje smula som går att relatera till den avlidne hjälten, och efter att David Bowie lyfte Donny McCaslin till rollen som kapellmästare för sitt sista album Blackstar är det här förstås högintressant.
Men eftersom Donny McCaslin gör antagandet att antalet Bowie-fans som delar Bowies egen förkärlek för en komplex jazzkvartett är begränsad väljer han vidgar han sin repertoar här. ”Vokal rock borde ju kunna funka”, verkar han han ha funderat, men eftersom Donny McCaslin bara umgås i jazzkretsar blir det ändå avancerad jazzrock av det hur de än försöker. Kan man spela avancerade figurer blir det ju för trist att spela enkla, och så landar han tillbaka i sina gamla Steps Ahead-rutiner. Det gör att musiken på Blow är märkvärdig, komplex och mästerligt hanterad. Den är också skittråkig och oinspirerande för alla utom möjligen andra jazzrockmusiker, för fans av Frank Zappas senare produktion och för samlare av jätteboxar med sena King Crimson.
I Tiny Kingdom försöker han närma sig Blackstar-territorier, men utan Bowie blir det inte alls samma djup, och bara på två ställen uppstår något dramatiskt och spännande. Det första är den elektroniskt grundade och konsumentinformativt korrekt betitlade Exactlyfourminutesofimprovisedmusic, och den andra är apart suggestiva The Opener, där Mark Kozelek vardagligt berättar om rutiner i samband med något gammalt Tampa-gig, och får det balanserat av ett lika enkelt och trögt saxofonspeglande från Donny McCaslin.
Den sortens repetitiva minimalistgroove hade Donny McCaslin gärna fått utforska djupare istället, eller den sortens icke inställsamma unika jazz som väckte David Bowies intresse för honom till att börja med.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
