Redan under första lyssningen känns det att Ulf Stureson har viktiga saker att berätta. Utan omedelbara krokar och refränger är Allt jag ville säja en skiva som kryper in under skinnet. Så försök inte föra ett samtal med skivan i bakgrunden, ni kommer båda att tystna och lystra. Ulf Sturesson har nåt att berätta. ”Säg lugna lugna lugna ord till mig, jag är långsam långsam långsam av mig”, sjunger Ulf Stureson över refrängens stora dramatik och suggestion efter tysta och försiktiga verser med stråksektion i Lugn & långsam.
Efter den jublande folkpunken med Traste Lindén har Ulf Sturesons självutlämnande och intima skivor präglats av andra stämningar än eufori. Solodebuten var fylld av sorg, uppföljaren av livslust och sökande, och på Allt jag ville säja visar Ulf Stureson med hjälp av musiker som Micke Herrström och Martin Hederos upp ett brett spektra av sinnesstämningar, men fortfarande påfallande ofta i moll.
Numera ligger Ulf Sturesons smågnälliga röst väldigt nära en ung Pugh Rogefeldt, och den Friheten han möter genom att bli lämnad är så bitter och sorgsen att lite falsksång och spruckna toner inte är hela världen. Med ett malande tvåackordspiano, som om Docenterna spelar Raw Power, fast försiktigt, känns Ulf Sturesons bild av Den bästa av världar som en ganska otrygg plats. Men i hans huvud finns en Stilla plats, en privat oas, och dit släpper han in lyssnaren genom att vara så öppen och nästan privat att hans längtan, sorg och glädjeämnen blir allmängiltiga.
Det var allt Ulf Stureson ville säga. Inga paroller, inga lösningar. Bara erfarenheter och tankar, som sår frön av eftertanke hos den som lyssnar. Allt jag ville säja är en klassisk skiva som kommer att ha ett långt liv.
