Berlin Got Blurry är visserligen det närmaste en konventionell indiepophit Parquet Courts hittills kommit, men annars är deras alternativrock mera gedigen än omedelbar. Den kan låta slarvig ibland, tafflig rentav, men den har ett hjärta av guld och lika ädla rötter. Influenserna är påfallande i Dust (tidiga Modern Lovers), Paraphrased (Pere Ubu) och i One Man, No City, som börjar som en frisk kusin till Violent Femmes och halvvägs landar i en tre minuter lång gitarrimprovisation som ligger för nära Sister Ray för att det ska vara en slump.
Men Parquet Courts är mycket mer ett band i en tydlig tradition än ett band som härmar sina idoler. Deras musik lever och utvecklas i samma härad som till exempel Feelies och Yo La Tengo, och det innebär musik som är lätt att älska.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
