Han är oerhört produktiv, den unge Jeremy Jay, och det är inte den enda likheten med hur det började för en av hans företrädare på K-etiketten. På det första av årets två inbokade album visar han likt en gång den unge Beck upp att han vet precis hur man konstruerar de coolaste popsångerna. Liksom Beck klär han dem konsekvent och stilsäkert i retrochica arr av precis rätt snitt, allt från Buzzcocks-taggiga via Morrissey-dramatiska till mer smooth Television-stil. Men precis som Beck håller han hela tiden en tydlig distans till sitt eget uttryck, och det gör att musiken imponerar men aldrig berör.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
