Inte så att Hurts tvekade inför det storslagna på sin debut, och Only You påminner en hel del om debutens kombination av extrovert gaydisco och svårmodig 83′-synthpop, med en gnutta operaansats som förstärkande krydda. Men nu har de byggt ut rejält ovanpå det, med mer varierade rytmer och än mer dramatiska arrangemang. I Sandman finns antydningar till r’n’b i såväl röst som pingppong-elektronisk rytm, och när sedan synthar, cellos, barnkör och den här gången powergitarrer (!) lägger sig i sjok lika massiva, tjocka och tunga som januarisnö blir det nästan för tungt. Var för sig är det dock svårt att föreställa sig fler brittiska hitsinglar på ett och samma album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
