Hur många geniala popkeruber tål marknaden? Ron Sexsmith har varje Nick Hornby-wannabee tagit till sitt hjärta, och Josh Rouse rör sig i samma marker. Redan på sin förra skiva Home fanns antydningar om att han skulle kunna åstadkomma storverk, och när Nebraskas stolthet nu vågar gå längre utanför de alt.countrykretsar han kommit att associeras med infriar han alla löften. Under Cold Blue Stars är tolv låtar menade som kapitel i en sammanhållen berättelse om ett småstadspar i slutet på 50-talet. Kvinnan är religiös och hemvävd, och mannen slits mellan längtan att stadga sig och etablera en familj och drömmen att leva ut sina musikerambitioner. Seriöst anslag? Visst, och musiken är lika seriös. Under Cold Blue Stars är full av melodier som framstår som en aning akademiska och anonyma första gångerna du hör dem. Men efter några fler lyssningar känns de varma och igenkännliga likt riktigt goda vänner.
Sångerna är ofta lågmälda, men experiment med loopar, stråkar och försiktigt blås tillsammans med de akustiska gitarrerna ger en fyllig närhet, och den intimitet Josh Rouse manar fram i Ugly Stories för tankarna till Daniel Lanois Acadia. Paul Westerberg är en referenspunkt när skivan tar ut svängarna lite mer, och Ryan Adams är en annan ofrånkomlig jämförelse. Precis som tidigare visar Josh Rouse att han är känslig och personlig sångare. Liksom Lambchops Kurt Wagner – de gjorde för övrigt en fantastisk EP tillsammans härom året – vill han gärna närma sig Curtis Mayfields själ i sin annars väldigt vita singer-songwritertradition med försiktiga countryanslag. Under Cold Blue Stars är en betydligt jämnare skiva än förra Home. Här är allt i samma klass som guldkornen från då. Om Josh Rouse kan flytta fram sina positioner ytterligare kommer nästa skiva att vara briljant.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
