Ett tag funderade vi på att publicera recensionen av Becks förra skiva Guero en gång till, och bara byta ut låttitlar där det behövdes. Det hade varit ett befogat statement. Beck Hansen, som under 90-talets första hälft var det stora vita hoppet och den mest våghalsiga gränsöverskridare man kunde föreställa sig, vägrar idag resolut erkänna att millennieskiftet ägt rum och är lika nyskapande som Status Quo. Så kan vi kryssa för ”eklektisk” och ”postironisk” den här gången också? Visst. ”Slacker”? Jajamen. ”Dansant”? Check. ”Arty”? Kolla bara omslagets gör-ditt-eget-konvolut-koncept med bara ett rutat papper och medföljande klistermärken att montera som man vill. ”Jordnära”? Skojar du, han bifogar till och med en DVD med skivans alla sånger fångade under de faktiska studioinspelningarna.
Beck har hittat sin formula, med Prince, p-funk, pop, lofi och lite scratching i exakt samma doser som på salig Odelay, och nu viker han inte en tum från den inslagna vägen. Inte ens Nigel Godrich, som låg bakom de avskalade produktionerna av Becks enda hörvärda senare alster Sea Change och Mutations, förmår längre få honom att våga sig på något oprövat. Med powerpophjältar som Jason Falkner och Roger Manning Jr ombord hade Beck kunnat åstadkomma underverk, men när det enda ögonblicket av nytänkande, i Strange Apparition, är en renodlad Sympathy for the Devil via-Primal Scream-ripoff får man ge upp. Den åkomma Beck har ådragit sig är obotlig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
