Efter decenniers bortavaro återvände förra året frontfiguren från KSMB och Stockholms N****r till musiken med ett album som till stora delar var sensationellt. Alonzos ösrock från förr var intakt, liksom överraskande ofta de angelägna texterna.
Den här gången är det värre, och till en början är det rent av katastrofalt. Tralala är en dumblues där Alonzo oombedd utmanar Stefan Sundström i tillkämpad frejdighet, och Tommy är en uppvisning i korkade nödrim utan mål eller mening (”Tommy han va gay/men nu är han med en tjej/fråga inte mej/varför han har ändrat sig”).
Topparna är är visserligen höga. I Jag känner mig inte särskilt svensk – först utgiven på nationaldagen – hittar han tillbaka till både den melodiösa kraften och den friska provokationen, och det sentimentala öset i Mamma tackar Gud varje dag är gripande. För att njuta den vrålrockiga återföreningen med KSMB-kollegan Steppan i Ett gränslöst liv behöver man inte vara punknostalgiker.
Men det är långt mellan sådana höjdpunkter, och när Alonzos rundar av först med Marihuana, så pårökt korkad att den i sig är ett tillräckligt argument mot den legalisering texten propagerar för, och sedan med en generande låtsasreggae önskar man att man fått ha minnet av Alonzos alla tidigare höjdpunkter osolkat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
