Nu orkar jag fan inte längre. Hur många ”hyllningsplattor” med brokiga ansamlingar av mer eller mindre etablerade artister som försöker härma sina idoler ska vi behöva uthärda? Jag vet, jag har fnissat nöjt åt några tidigare försök. Men efter de genomlyssningar som är nödvändiga för att skriva en recension har jag aldrig frivilligt återvänt till blandade coverplattor med hyllningar till Hank Williams, Gram Parsons, Van Morrison och så vidare och så vidare.
Näste man till hyllningspiedestalen är Johnny Cash. Och Dressed in Black är bara början. Ett större skivbolag följer efter med en egen variant av samma skiva om bara någon månad, med storsäljande headliners som Bruce Springsteen och Bob Dylan. Här är ett kluster av folk i viktklassen en bit under, och om inte Johnny Cash redan hade gjort rubbet så mycket bättre hade jag säkert börjat rabbla om att Rodney Crowell nästan låter som Johnny Cash svärson Nick Lowe och att Dale Watson är osannolikt hård i I Walk the Line. Men imiterande klantar som James Inheld och Billy Burnette, med rätt långt kvar till farbror Johnny Burnettes klass, gör att Dressed in Black kommer att samla mycket damm i skivhyllan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
