Inte så freakigt, och kanske inte folk, men väldigt bra. Den som vill beslå Hägga med etiketten ”freak folk” tänjer rejält på begreppet. Så värst freakigt inte hans debutalbum, däremot genuint organiskt med friskt lösa arr fulla av lyckligt trallande, berusat skrål, anarkistiska slagverk och en och annan fela och tvärflöjt. Folk är det bara stundtals, eftersom Hägga oftare rör sig i 70-talets poplandskaps mest levnadsglada nylonsträngsmiljöer, med smidigt grooviga Cleptomaniac som främsta men långt ifrån enda hörvärdhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
