Tift Merritt är en bra sångerska med frasering och uttryck som lånar kraftigt från Joni Mitchell och Dolly Parton, men hon är knappast enastående. Musiken är snygg och gedigen, men den är knappast enastående. Musikerna hon anlitat för sitt första album på nästan 10 år spelar fint, men de är inte enastående. Skivan låter bra, men den låter inte enastående. Man hade önskat mer bett där det nu är lite för avrundat och bumligt. Pianot agerar oftast musikaliskt ankare, men – hm – låter det inte samplat?
Men när det kommer till texterna tar Merritt inte ett enda snedsteg. Hon skriver helt befriat från klichéer och har en vacker och välvårdad vokabulär, vilket inte ska tolkas som att den är högtravande eller torr. Hon ägnar sig inte överdrivet mycket åt poetiska metaforer, utan är befriande konkret och tydlig.
Huvudtemat på Sugar är anknytning till andra människor och världen omkring oss – och den eviga längtan efter kärlek, besvarade känslor och tillhörighet som majoriteten av världens artister sjunger om. Men väldigt få beskriver dessa fundamentala drifter lika bra som Tift Merritt och det är det som lyfter henne över något som annars hade kunde stanna på en platå av begåvad, men inte särskilt spännande musik.
Pressreleasen talar om country-soul, men någon soulmusik är detta inte, trots det tillfälligt adderade blåset och Steve Cropper-chopsen som försöker vrida en låt som Look What Love Just Did åt det hållet. Country skulle jag inte heller kalla det. Vi bjuds snarare på klassisk kvinnlig singer-songwritermusik i rakt nedstigande led från Carole King, med texter av högsta kvalitet. Räcker inte det?
