Min gissning är att Dave Stewart har foton på världens rockadel i så komprometterande situationer att till och med kungen skulle blekna. Hur kan man annars förklara att en person som kliniskt stelopererat upp så gott som samtliga sina producentjobb under 30 år konsekvent kan fortsätta jobba med rockmusikens största? Här drar han ner Bob Dylan och Stevie Nicks i det träsk av rikemansblues och låtsascountry som blir resultatet när hans mål är att vara organisk. Ändå är det förmodligen mer uthärdligt än hans kommande ”supergrupp” med Joss Stone, Ziggy Marley och Mick Jagger, som samtliga tydligen gjort något dumt i Dave Stewarts åsyn.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
