I ett YouTube-klipp från en skogsdunge sjöng Johanna och Klara Söderberg en cover av Tiger Mountain Peasant Song sommaren 2008, och med det klippet (som nu är uppe i fem miljoner visningar) inleddes den saga om First Aid Kit som sedan dess inneburit tre album, framträdanden för kungar och legender och stora internationella succéer.
Hur har det gått för Fleet Foxes då? Inte riktigt lika målmedvetet spikrakt, kan man lugnt konstatera. Efter deras andra album Helplessness Blues från 2011 blev det tyst, när Robin Pecknold la ner alltihop för att flytta till New York och börja plugga. Sedan dess har bandets avhoppade trummis Josh Tillman under namnet Father John Misty hunnit göra tre album, allihop med samma noggranna komplexitet som Fleet Foxes, men från Fleet Foxes har inte hörts en enda ton.
När Robin Pecknold till slut insåg att studier inte var vad han ville ägna sig åt återvände han till exakt samma ställe där handlagt ifrån sig bandet. Redan med Helplessness Blues började Fleet Foxes folkpop dra åt alltmer komplexa strukturer både avseende komposition, arrangemang och vokalharmonier, och när Robin Pecknold nu fullföljer den utvecklingen finns inte utrymme för några bagateller.
Den tidiga försmaksreleasen Third Of May / Ōdaigahara sätter tonen, med nio minuter av ideliga byten av teman, tempon, takter och arrangemang. Redan där blir det tydligt att Crack-Up absolut inte är för den som söker snabba kickar och okomplicerade melodier,.
Men för den som tar sig tid är det en desto rikare skiva. För lika tungt, svårmodigt och komplext som det är, lika mångbottnat och innehållsrikt och hisnande vackert är det. Vokalharmonierna har kanske inte så mycket med Simon & Garfunkels lättnjutna smidighet att göra längre, men även om komplexiteten är mycket större i stycken som Naiads, Cassadies har skönheten inte minskat alls. Ännu vackrare är stilla Kept Woman som ekar sakralt med stämmor som systrarna Söderberg måste drömma om att sätta tänderna i.
Fleet Foxes kräver tålamod av sina lyssnare när de stillsamt resonerar, ibland djupt introvert och ibland rättframt men försiktigt om förvirringen efter presidentvalet – både i If You Need To, Keep Time On Me och titelspåret – eller om rasistiskt våld i Cassius. När de viskar lystrar vi förstås noggrannare, som man gör, och då får vi tillgång till galaxer av skönhet och förunderlig detaljrikedom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
