OK, kan vi hoppa över allt det där om Patrick Wolfs låga ålder och imponerande CV och telefonbok? Det har du ju redan läst överallt annars, ändå. Kan vi liksom koncentrera oss på The Magic Position, och omedelbart slå fast att det inte rör sig om någon magi alls, bara illusioner.
Patrick Wolfs lekfulla hållning till smutsiga samplingar, roliga elektroniska infall, fantasifullt utnyttjande av Wiens symfoniorkester och framför allt hans fantastiska popsånger bländar och förtrollar. Den auktoritet hans röst alltmer förmedlar, i takt med hans mognad, liknar numera mästerillusionister som Lloyd Cole och Edwyn Collins, och hans täta och allt mörkare rytmer fungerar som en effektfull nattsvart backdrop.
Föreställningens klimax kallas Magpie, vari Patrick Wolf till tonerna av en flygel och en stråkkvartett sågar itu Marianne Faithfull, som ler skevt och sjunger medan blodet långsamt droppar ner på scengolvet. Men publiken räds inte utan fascineras. Vi vet ju, innerst inne, att det inte är på riktigt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
