Först och främst – trots att det inte kom förrän 1978, när punktalibanerna redan hävdade att punken var död, försäkrade sig Buzzcocks med sitt debutalbum om en plats i punkens heliga treenighet. Howard Devoto hade redan övergivit deras egenfinansierade EP:ns prototyppunk genom att hoppa av för att bilda världens första postpunkband Magazine, medan Pete Shelley övergav det rudimentära till förmån för rakbladsvass distinkt poppunk som Fast Cars, I Don’t Mind och Autonomy, ofta med hjärtskärande personliga texter och ständigt med någon sorts punkvariant av Thin Lizzys patenterade tvillinggitarrer.
Dessutom hade Pete Shelley en hemlig (nåja) krush på kraut, och det innebar repetitiva drag i till exempel Moving Away From the Pulsebeat. Ett exemplariskt debutalbum, ett stilbildande punkalbum och en fantastisk popskiva.
Sedan – senhöstens återutgåvor av de tre album Buzzcocks släppte innan sin ursprungliga splittring 1980 är de mest ambitiösa återutgåvorna någonsin, och borde upphöjas till universella föredömen. Originalalbumen får sällskap med alla relevanta singlar (och vi talar om en tid när singlar var unika låtar, inte nio månader gamla albumspår), demos, radiosessioner, initierade essäer av Jon Savage och varsin komplett livekonsert. Totalt 30 bonusspår. Per album.
Sånt gör även den avsevärt svagare uppföljaren Love Bites till ett givet inköp, liksom återhämtningen A Different Kind of Tension. Bäst bonusar står dock debuten Another Music in A Different Kitchen för, med singelmästerverken Orgasm Addict (men tyvärr inte Linder Sterlings grymma omslagscollage) och What Do I Get?, och givetvis Boredom i ännu slarvigare, ännu skränigare och ännu argare demoform.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
