(Dubbelrecension med Vincent Gallo When)
1998 kom två udda amerikanska filmer. Billy Bob Thornton både regisserade och spelade huvudrollen i Sling Blade, om en mördare som försöker hitta vägar tillbaka till ett samhälle han inte känner igen efter 25 år på mentalsjukhus. Vincent Gallo regisserade Buffalo 66 och agerade nysläppta fängelsekunden Billy Brown. Sling Blade var lågmäld och ganska konventionell, medan Buffalo 66 var lätt vansinnig och mycket udda. Båda lovade gott inför regissörernas framtid.
Nu konkurrerar de på en ny arena. Nästan samtidigt släpper de debutskivor där de lutar sig tungt mot den amerikanska musiktraditionen. Men de olika temperament som kännetecknade deras filmer är tydliga också i deras musik.
Billy Bob Thornton spelar traditionell country, med varm humor om sängrökning blandat med innerliga kärleksförklaringar till sin äkta hälft i texterna. Det finns inget att anmärka på i hantverket, men inte heller något som utmärker sig. Ibland vill han låta som Steve Earle, och på covers som Lost Highway och He Was a Friend of Mine vill han gärna vara Johnny Horton eller den unge Jim McGuinn. Det är han nu inte riktigt, men han är en rekorderlig countrysångare, och det räcker bra.
Vincent Gallo hotade med att göra en klassisk singer-songwriterskiva. Men ingen som känner Vincent Gallos konst luras förstås att tro att resultatet blir konventionellt. Visst är det sorgset och lågmält med gitarrer och orgel, men Vincent Gallo nöjer inte sig med att köra den breda vägen. Lyssnaren får aldrig chansen att slappna av, hela tiden kör Vincent Gallo av för att testa musikens offroad-kvaliteter. Konstiga ljud, knäppa vändningar, lustiga arrangemang, och ändå lyckas Vincent Gallo oftast undvika att fastna i diket. Det finns hela tiden en underton av allvar i hans musik.
Hellre regissörer på skiva än musiker på film, så nu väntar vi på återutgivningen av Jim Jarmuschs gamla punkband Del-Byzanteens.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
