När de första spåren har passerats och det verkar som om 30-årsjubilerande Eldkvarn har blivit mer än lovligt Ulf Lundell- och Bob Dylan-gubbiga bränner det plötsligt till.
Efter den pratigt lunkande inledningen får Plura en steelguitar, en fuzzbox, en CD-box med gammal blues, ett munspel och minst en New York-resa i 50-årspresent. Det räcker för att inspirera till ystra triumferande jubelrop som Jag står upp än, sorgsna lågmälda åminnelser som Jag har inte tänkt på dig och munspelsstinn Wilmer X-blues i Allting jag aldrig fick av dig.
Tempot är med något undantag sävligt, men En farlig väg och flera andra låtar har klassikerkvalitet. Dessutom är den hantverksskicklighet Eldkvarn genom sin rutin utvecklat ibland rent förstummande. Detaljer som torra ska-trummor här och där, en distad gitarr, någon bottleneckeffekt och lite countrystomp är snickarglädje som förfinar.
Det anseende Plura har byggt upp under åren är oöverträffat i svenskt musikliv, trots att dalarna ibland har varit djupa. Här visar han att han inte alls är en Död stjärna även om han ”går på tung nikotin”.
Eldkvarn år 2001 är lika vitala som när de spelade Musik för miljonärer för tjugo år sedan. Det var kanske det man som ung punkare menade med det gamla slagordet; Lita aldrig på någon över 30 – de kan överraska när du minst anar det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
