Nu rör han sig i de gamla Hüsker Dü-trakterna igen. Bland de nio soloalbum Bob Mould hunnit med är det här definitivt en av de tre första att lägga beslag på. Hyperkoncentrerat väver han på en dryg halvtimme ihop det bästa från altrocknyanserna hos Sugar, desperationen från sina första soloalbum och framför allt Hüsker Dü:s mäktiga punklarm, med en medveten återgång till de låtskrivartekniker som då gav oss några av historiens mest perfekta poplåtar, och nu rör sig i samma trakter igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
