En munter bagatell, men likväl det bästa från dessa herrar på väldigt länge.Räkna inte med en ny ärkefunkig samplingsfest när David Byrne och Brian Eno slår sina sång- och text respektive musik- och produktionspåsar ihop för första gången sedan My Life in the Bush of Ghosts 1981. Förutom Poor Boy, som rör sig i samma djungel som då, har paret istället i all anspråkslöshet plockat ihop ett paket genuina och syntetiska popnoveller, avsevärt närmare Enos samarbete med John Cale på Wrong Way Up tio år senare.
En och annan afrogitarr blir det förstås, sånt har ju blivit en integrerad del av båda personlighet, och David Byrnes överraskade upptäckt att LCD Soundsystem och framför allt Vampire Weekend jobbar med samma beståndsdelar idag som han brukade använda med Talking Heads låter genuin i Strange Overtones. ”This groove is out of fashion, these beats are 20 years old”.
Måhända är den här skivan en munter bagatell från två vänner som inte hade något bättre för sig, såsom herrarna själva hävdar. Men likväl är den bådas mest inspirerade ögonblick på mycket lång tid.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
