”Konsten är död. Länge leve den nya maskinkonsten”. Ända från sina första inspelningar har Aphex Twin, eller Richard D James, som hans mamma ibland kallar honom, varit tvehågsen. Lika sugen på att få folk att dansa, lika sugen har han varit på att se folk fly med händerna för öronen.
Hade du väntat dig en gravallvarlig platta från Aphex Twin har du aldrig vare sig hört eller sett Richard D James förut. Hade du väntat dig en förutsägbar skiva på etiketten Warp visar det att du aldrig skaffat något de gett ut tidigare. Drukqs är Aphex Twins egen Det stora glaset, hans Magnum Epos. Två CD proppfyllda med det som hittills har kännetecknat Richard D James galenskap, och de senaste symptomen ovanpå det.
Ambient? Electronica? Techno? Satie? Eno? Allt ovanstående. Rytmer som får drum’n’bass-mattorna att verka vara i slowmotion, elektroniska experiment som lägger sig längst fram i avantgardet, samplade nonsensröster som ibland ger en spöklik känsla. Till på köpet går det att dansa till detta mischmasch.
Men det blir aldrig konst för konstens skull. Aphex Twin har som vanligt ett behov av att driva med sig själv och allt runtomkring honom. Bland annat får vi höra hans mamma sjunga in ett meddelande på hans telefonsvarare när han fyller år. Sina galet utflippade elektroniska ögonblick varvar Aphex Twin med pianostycken i den modernt klassiska skolan, som för att säga; ”Jag kan. Men jag vill inte.”
Om inte dada-rörelsen hade dött för 80 år sedan hade Aphex Twin för sitt egensinne, sin galenskap och sin genialitet blivit utesluten snabbare än du hinner säga Jolifanto bambla o falli bambla. Var och en sin egen fotboll.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
