Efter förra årets Brute-samarbete med Athens-grannarna Widespread Panic har Vic Chesnutt fått smak på att fläska till det, och nu har han hyrt in ett rutinerat gäng musiker med sammanlagd erfarenhet från allt från Lucinda Williams över Tracy Chapman till Christina Aguilera.
Med en klar idé om en skiva där låtarna är jämnt fördelade mellan noveller, poem och slogans flyttade de in i ett LA-mansion och tog sig an projektet att likt Neil Young och Crazy Horse bli färdig med en låt i taget innan det tog sig an nästa. Men det Crazy Horse-malande lunket med skrällig gitarr klär inte riktigt Vic Chesnutts vackra sånger. Wren’s Nest har det största arrangemanget, tyngt av syntsjok och med kraftfulla trummor, och låter nästan som David Bowie kompad av bröderna Sales.
Betydligt vackrare blir sångerna när deras vekhet tillåts vara naken som In My Way, Yes, eller enkel som poppiga Fa-La-Na. Girls Say kommer att bli en klassiker intill Jim O’Rourkes gamla Women of the World, men ännu större är de stunder när han röstmässigt närmar sig en annan rullstolsburen änglasångare. Vic Chesnutt försöker sjunga ur en eunucks perspektiv, och med en eunucks röst, på Sultan, So Mighty och resultatet är brännande nära Robert Wyatt. Också med en slogan som I’m Through kommer vekheten och intensiteten i Vic Chesnutt’s röst att få fler att återupptäcka Robert Wyatts mästerliga samling 80-talssinglar Nothing Can Stop Us.
Det må kallas pretentiöst, men i min bok är det modigt att med noggrannhet, tålamod och stort allvar våga nysta i en och samma tråd under en hel skiva. Den här gången håller det inte hela vägen, men Vic Chesnutt har fortfarande en av musikvärldens mest innerliga och intensiva röster.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
